Resfeber
Om två veckor så är jag inte längre hemma, då är jag hos pappa i malmö. Om två veckor och en dag sitter jag snart på flygplatsen för att flyga till Bali. Det är riktigt svårt att förstå att det faktiskt är så, jag menar när jag åkte till Schweiz så kändes allt så naturligt, det var liksom det jag skulle göra, men jag visste att jag skulle få träffa min familj snart igen på något vis. Jag grät ju inte särskilt mycket när jag åkte heller för jag kände att det var bra allt.
Nu är jag gråtfärdig nästan varje dag och resfebern är verkligen här. Detta känns dock bra, jag hade ju inte detta sist och då gick det åt helt fel håll.
Så med en resfeber som egentligen är hemsk, och redan en saknad till alla vänner och min familj så packar jag succesivt ihop mitt rum här hemma och flyttar utomlands, usch vad sjukt det känns...
Jag längtar massor samtidigt som jag bara vill stanna tiden och vänta lite, typ bli 5 igen och ha hela livet framför mig hemma hos mina föräldrar. Det är nu man inser hur mycket alla betyder för en och hur mycket jag kommer sakna alla, shit...
