Varför det inte fungerade i Schweiz, till alla er blivande au pairer

Många har frågat mig varför det inte fungerade med min familj i Schweiz. Jag har känt att det har varit för personligt för att skriva ut, att det inte känns snällt mot dem, men så som de har behandlat mig nu i efterhand så känner jag mig tyvärr inte längre dum mot dem...
 
Jag kom ju dit fredag kväll, det kändes bra men konstigt att flytta in hos någon ny familj, C var ganska reserverad från början när hon hämtade mig på flygplatsen men tänkte att det går säkert över, jag är ju trotts allt en helt främmande människa som ska bo hos dem nu. Helgen kändes iallafall bra men lördag kväll så slog den där ensamma känslan mig för första gången. Den känslan att jag verkligen inte har någon där, familjen vill gärna vara för sig själva och jag ville inget annat än att inte vara själv, vara med människor som brydde sig om mig och mitt välmående, jag ville hem. Redan där kändes det alltså konstigt även om jag inte förstod det då.
Jag tänkte att denna känsla går över bara jag får träffa lite nya människor, så jag tog tag i det, skrev i varje au pair grupp på facebook som jag kunde hitta och bestämde där efter lite möten med människor den kommande veckan. 
 
Veckan kom då, jag kände att jag var mer där som en hushållerska än en au pair, men sen så ingår det ju även att göra LÄTTARE hushållsarbete samt ENDEL matlagning till ENDAST barnen (detta står alltså i lagstadga för au pairer i Schweiz). Jag skulle damsuga varje dag, laga mat varje dag till hela familjen samt att varje torsdag var det storstädning av hela huset, och då menar jag verkligen storstädning! Första helgen kom och jag var inne på Streetparade i Zürich, det var första dagen jag verkligen kände riktig lycka av att vara i Schweiz, men det var även första dagen jag inte var "hemma" på hela dagen. Jag träffade så härliga tjejer där inne som jag kände att dessa tycker jag om! Jag slog ju även ut en del av min tand den dagen så på söndagen när jag berättade för C så kändes det jättebra när hon verkligen hjälpte mig och det kändes som att jag kanske kommer in i familjen långsamt men säkert ändå. 
 
Vecka nummer två kom sedan, denna vecka hade jag inga bestämda träffar med några av tjejerna förutom en på onsdag för/eftermiddag. Måndag kväll får jag reda att vi ska ha gäster på onsdag kväll och att de gärna ville ha någon dessert till det. Jag erbjöd mig då om att komma med tips och kanske hjälpa till att göra en. Detta tog dock C som att jag erbjöd mig att göra den helt själv, jag stod alltså till klockan 21 och gjorde iordning denna dessert tisdag kväll (då ska mitt "arbetspass" egentligen sluta vid 18:30-19:00 varje dag). På onsdagen får jag massor med saker jag ska hacka och skära upp innan det att de kommer hem från jobbet samt göra en pizzadeg (den skulle även vara tredubbel) då det var pizza vi skulle ha till middagen. Jag står alltså och håller på med detta från 9-13 (hade barnen mellan 7:30-9:00) och får knappt ett tack. Jag började få känsla av att det inte riktigt kändes rätt. Jag pratade med lite olika källor och kände bara mer och mer att jag var tvungen att prata med dem i hopp om att kunna få en förändring. 
 
Torsdagen kom och jag bestämde mig för att prata med dem, jag förklarade hur jag kände, att jag inte riktigt kände att jag blev delaktig i familjen, att jag inte riktigt var önskad där och att jag mer kände mig som en hushållerska. När jag sa det sista fick jag ett skratt rakt upp i ansiktet och sedan kommentaren "Trivs du inte här så är det bättre att du åker hem, du är nog inte mogen för det här ändå". De upprepade sig så många gånger att jag själv trodde på att jag inte var mogen för det, även att jag aldrig riktigt tvivlade på mig själv från början. Helgen kom och jag kände en sån fassad från föräldrarna mot mig och att de hade sagt till barnen att jag skulle åka hem för att jag saknade min mamma, jag kände att det var lite förnedrande men orkade inte riktigt bry mig om det, men kände även att de inte förstod allvaret i vad jag sagt till dem torsdag kväll.
 
Lördag kväll så ville jag bara ifrån huset och åkte därför till Horgen till en kompis där, vi åkte in till Zürich och kollade nattlivet där och jag sov sedan hos henne. Jag spenderade ungefär 4h hos den familjen och jag kände mig mer hemma där på 4 h än vad jag gjorde på 2 veckor i min egen (hon var alltså också au pair först). 
Måndag eftermiddag var där och jag hade blivit tillsagd att laga middag vilket jag också gjorde, när P kom hem så hade de låtit deras ekonomiansvariga fixa med min lön, jag hade räknat på det innan och tänkt att jag kommer få ungefär 340 CHF (detta motsvarar ungefär 3400 kr, jag hade låtit de dra av kostnaden för mitt permit då det kostade 60 CHF). När P tar fram mitt lönepapper så står det 62 CHF (!) i lön, alltså ca 620 kr, de har alltså dragit av allt de kunnat på min lön för att slippa betala mig. Det hade dragit av mitt permitt, busskort, försäkring och mobilabbonemang, alla dessa saker står det i mitt kontrakt och lagen att de ska betala oavsett hur lång tid jag stannar där. Jag blev så ledsen där och då, jag trodde mer om dem men jag orkade inte ta den diskussionen där, mitt enda fokus var att få komma hem. Jag blev skjutsad till flygplatsen av P och när han kör inanför bommarna på flygplatsen så ställer han bara ut mina väskor på trottoaren, klagar över att de väger mycket och pekar mot en av terminalerna och säger "där har du terminalen, ha det bra" och sätter sig sedan i bilen och åker iväg. 
 
Jag står där på flygplatsen med 4 st resväskor och har i princip ingen aning om vart jag ska för när jag kommer in i terminalen som han pekat på får jag ju självklart se att det är fel terminal han släppt av mig vid. Det tog mig 40 minuter att hitta rätt terminal och in-chickningsdisk, det var både fel terminal och fel våning. 
Men efter många om och men så var jag inne och genom säkerhetskontrollen. Jag kände sådan lycka av att vara där, att få vara påväg hem igen. Hoppar på flyget, åker hem, landar, hämtar mina väskor och går mot ankomsthallen. Där står min pappa och jag bryter ihop. Tårarna bara forsar ner för kinderna och jag kände sådan lycka av att äntligen få vara hemma igen, jag hade redan jobberbjudanden och jag behövde inte vara kvar i Schweiz hos familjen mer, det var sån lättnad. 
 
På vägen hem berättar pappa att de har kollat upp lite angående lagarna för au pairer i Schweiz och inser där direkt att mycket av det jag har gjort egentligen var olagligt. Jag började även räkna på mina timmar (mitt schema var på 25 timmar/vecka). Vecka nummer 1 hade jag jobbat 37 timmar och vecka nummer 2 hade jag jobbat 42 timmar. Detta var alltså både mer än vad mitt avtall tillät samt att enligt lag får man inte jobba mer än 30 timmar per vecka. Fler och fler saker dök sedan upp och jag kände mig bara mer och mer ledsen över hur de hade hanterat hela situationen.
 
Nu har 9 veckor gått sedan jag kom hem, jag har fortfarande inte fått betalt för min tid där, de har inte hört av sig för att kolla om jag kom hem ordentligt. De har bara visat att de är några själviska personer där de ända som betyder något är de själva. Jag är glad att jag tog mitt pick och pack och kom därifrån, men jag tycker inte det är okej att behandla någon så som de har gjort. Människor som beter sig såhär tror att jag är en ung tjej som inte kan något om mina egena rättigheter, de tror att de kan göra vad som helst med mig, och sånt pågår överallt, hela tiden. 
 
Jag blir så arg att människor beter sig såhär, jag tänker inte backa för sånna här människor, jag tänker stå upp för mina rättigheter, inte för min skull, inte för pengarnas skull utan jag gör det för alla de andra tjejerna som aldrig skulle våga, för dem som skulle kunna hamna i samma fälla som mig men som inte skulle klara av att ta sig därifrån. Jag gör detta för er.
 
Men till alla er blivande au pairer där ute, var noga med familjen när ni väljer, välj med hjärtat och se till att ha en bra kontakt med familjen. Jag valde med halva hjärtat och halva hjärnan och hade ingen bra kontakt och se hur illa det kan gå. 
Var noga, var försiktiga och ta hand om er!
Visa fler inlägg