annarrebecca

Jag sitter uppe i huset nu, kollar ut på den underbara utsickten och tänker på vilken tur jag har som är där jag är idag. Jag har även funderat lite på vad det är som har gjort att jag är här idag för det har ju inte bara varit peppanden om man säger så. 

När man står där i situationer och det känns som att hela världen ska rasa samman så tror man verkligen inte att livet kan bli bättre, någonsin, allt känns hopplöst, som att det inte finns någon utväg. Så tänker jag på där jag är idag, och att alla dessa motgångar är de som har gjort att jag är här. 

Jag kommer ihåg för 2,5 år sedan, det var den värsta kvällen och natten i mitt liv, därefter så var det så mycket motgångar hela tiden, det kändes som att uppförsbacken aldrig tog slut. Att jag ens lyckades ta mig till studenten med godkänt i alla ämnen var en bedrift som jag inte trodde jag skulle lyckas med. Men jag lyckades ta mig dit och kände att jag har en plan och detta kommer bli bra. Jag åkte till Schweiz och allt gick åt pipsvängen (för att säga det på ett fint sätt).

Jag kommer ihåg hur jag satt där i soffan hemma hos C & P, hur jag försökte förklara min sida av allt som hänt, hur jag mådde men jag blev aldrig tagen på allvar. Jag minns hur de sa till mig "Du är inte mogen att flytta hemifrån, vilken tur att du inte är längre bort än Schweiz" , "Tänk om du varit i Australien då hade du verkligen inte kunnat komma hem lika enkelt" , "Vi förstår ditt val om kommer inte klandra dig för detta, alla är inte mogna för sånt här i din ålder". Alla dessa ord utan någon egentlig riktig mening bakom, det ända som fanns var falskhet och svarta hjärtan. Dessa människor som man trodde skulle bli som ens extraföräldrar blev istället ens största fiender som fortfarande inte kan släppa att jag inte ville vara i deras familj. Jag önskar nästan att de kunde se hur långt jag har kommit idag. Jag önskar att alla dessa människor som har sagt att jag inte kan, att jag inte är mogen, alla dem som har tryckt ner mig med all deras kraft, jag önskar de skulle se mig här. Ett liv i Australien som jag bara hade drömt om innan, ett liv med människor runt mig som jag tycker om, som jag trivs med. Ett jobb, en lägenhet, ett liv jag alltid velat ha, ett liv där jag får se platser jag aldrig trodde jag skulle få se. 

Så egentligen så skulle de vara rätt att tacka dem, för hade det inte varit för dem och deras ord så hade jag inte haft någon att motbevisa och då hade jag nog aldrig varit här, på det stället jag trivs.